Ibland saknar jag Högbo Ridklubb grymt mycket. När samma människor åt mellis där klockan tre varje dag, många gamla hästar fortfarande var kvar, när vi alltid skrev upp oss för dressyrpass och uteritter på loven och vi tillbringade julaftonsförmiddagarna med hästarna. Red Lilla Gubben varje torsdagskväll klockan sju för Lena Hammarlund, hade eget träns och täcke som jag köpt åt honom och att gå en speciallektion så sent på kvällen var häftigt.
Ett minne jag håller hårt om är när jag och Lilla Gubben skulle delta i en utbytesdressyr. Först och främst var man tvungen att ha en pall för att knoppa manen, annars får man ju kramp i armarna. Sen hade jag köpt en ny kavaj dagen innan, hade vita handskar och var jättenervös. Det var ju första gången så allt kändes så nytt och stort. Efter vår insats började vi skritta upp mot stallet och då stoppar en person mig och säger att jag ska gå tillbaka. Tydligen gjorde vi tillräckligt bra ifrån oss för att hamna på tredjeplats i kategori D och vara det bästa ekipaget från Högbo RK - åh, vad stolt jag var! Jag och min favorit fick vara med i tidningen och allt.

Sen har vi ju blåbärshoppningen då han vägrade på näst sista hindret och jag flög pladask över på andra sidan hindret, landade på rygg och tappade andan. Men det är en annan historia. Nu pladdrar jag bara en massa minnen... I vilket fall saknar jag allt detta och det gör extra ont när den fina hästen jag fick uppleva allt med inte finns längre.